Jag läser en roman som heter zlatan. Den författer heter David Lagercrantz. Från börjar jag känner att den bok är roligt. föratt boka börjar med en kännt fotballspelar och berätta han om hans barndoms liv. Han gillade fotball och blev en fotballspeler. Han spelade fotball helatid när han var fri. Han beror inte på regn och andra sakerna också lirade alltid om fotball. när går han på sänga, tänker bara om trick att vilken nya trick använder jag imorgen.
Han bodde med hans familij i Rosegård utanför malmö. I den områd bodde många utlandska som somalier, turkar, juggar, polacker också svenkor. Hans farsen från bosnia och morsan från kroat. Han har stor familj.
Ingen kunde hjälpa hans med leksorna. Morsan alltid upptagit med jobb eftersom all behöver mat. När han var två år gammel hans förälderer skilde sig. Alla barn bodde kvar med mamma men en dag han var magsjuk och socialerna bestämte att barn skulle bo med pappa eftersom mamma är olämpligt. Jag vet att det är inte sant och det är katastrof för att min mor älskade med alla hennes barn.
Han och hans syskon bodde med pappa. Pappa hadde druket och skriket mycket på oss så vi bytte plats men min pappa har stort hjärta. Han kunde dö för sina barn men han drack mycket och hans sylskåp var tomt därför svårt att trives hos honom. han sade att han minnes när han fick hjärnhinneinflammation. då blev farsan som ett lejon. När vi köpte en säng för mig och farsan har inte råd att få en hemskickad då tog han säng på ryggen och bar den hela vägen hem.
Till slut i den kapitel fick jag att Zlatan hade tuff liv.
Reflektion : Zlatan är en stärk pöjka som alltid vet att vad skulle han göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar